Bergeskans

Tyst som en musliknande elefant smög jag runt i lägenheten inatt. Pojksinnet var över mig och Sakkou låg i farozonen där han låg och snusade. Jag såg ett kort på mig själv som låg på skrivbordet och jämte kortet låg en tejprulle. Det var som när man kommer fram till ett svårt svar, klick. Jag funderade var jag skulle tejpa detta kort någonstans. Pannan? Nej då skulle han vakna. Skon? Nej, det är för dåligt. JACKAN! Självklart ska det sitta på jackan. Baksidan av armen satte jag fast det på. Sen gick jag och la mig med ett stort flin och nästan fnittrig. I sängen kom jag och tänka på ordspråket "Som en trumpinne i en gymnastiksal" och skrattade mig till sömns.

Väcks av att Sakkou vankar av och an i lägenheten. Låtsas sova lite för att vänta på att han ska ta på sig jackan. När han gör det håller jag på att spricka av nervositet. Han trär en arm, trär sedan den andra medans jag försöker prata med honom så att han har uppmärksamheten mot mig och inte jackan. Han knäpper jackan och säger hejdå. När han vänder sig om ser jag mig själv på hans arm! YES, planen funkade! Jag seglar ner i sängen igen och njuter.

Ringde till Sakkou nu för jag kunde inte hålla mig längre. Han hade inte upptäckt det än. Han har alltså vandrat omkring med mig på armen inne på Universitetet hela dagen. Vilken jävla bra dag.